Under en sommarvecka varje år händer det att nakna män springer i skogarna i den lappländska staden sodankylä. Det händer även att spöken vandrar i trapporna på små biografer som visar film dygnet runt. Välkommen med till sodankyläs filmfestival, som firar sitt tjugofemte år i år.

Text: Sanna Posti Sjöman Foto:Tony Sjöman

Midnattssolen strilar ner genom små hål i cirkustältets tak. En liten orkester spelar i perfekt symbios med filmen som darrar på duken. Ett stenkast från tältet skopar ett av matstånden ännu en tallrik rensoppa och ännu lite längre bort, på stadshotellet mörkbetsade timmerbänkar, sitter en finsk film- och tevelegendar – Vesa Matti Loiri – av den sena karaoketimmen.
På campingplatsen, på andra sidan bron, öppnar kompistrion från Helsingfors en ny Karjala-öl. De viftar bort de lappländska skogarnas Belgian blues (myggen) och drar glupskt in den krispiga skogsdoften. Sedan försvinner de tillbaka in i bastun och ett frätande ljud – vatten mot ett bastuaggregat – kompar Dingo-sången, som ekar från ett av de små trästugorna.

I fyra nätter och fyra dagar kommer liknande scenarion att utspela sig i den lappländska staden Sodankylä. Men besökarna har inte enbart kommit hit för att basta, här är det film som gäller.
Sodankylän elokuvajuhlat (Sodankyläs filmfest) grundades av Kaurismäkibröderna år 1986. Då besöktes den av ett hundratal personer. Tjugofem år senare har besökarantalet vuxit till runt 25.000 besökare. Trots att majoriteten av besökarna fortfarande är finländare hörs det ett spektrum av språk på campingplatsen. Jag talar med en fransk ung kvinna som besöker Finland för första gången någonsin. Fördomsfullt nog, dricker hon rödvin direkt ur flaskan och berättar att det var hennes pojkvän – ett hängivet Kaurismäki-fan – som tog med henne hit. Hon säger att hon älskar festivalen, ÄLSKAR, och med vinberusad stämma lovar hon leta upp mig nästa år, bara för att bekräfta allvaret i påståendet.

Under årens gång har festivaldirektören Peter Von Bagh lockat en parad av förnäma filmgäster till festivalen. Krzysztof Kieslowski, Francis Ford Coppola och  Emir Kusturica har alla tagit sig 130 kilometer norr om polcirkeln för att välkomnas av en liten – men entusiastisk – filmpublik. Filmerna visas i cirkustält, skolsalar och små indiebiografer med spöken som vandrar i trappor. Visningarna tar aldrig slut, här kan man se film genom tjugofyra timmar om dygnet.
Med finsk/parisiska chokladgodis och kaffe som matsäck – ser jag nattvisningen av Egoyans Adoration för att sedan styra stegen mot nästa film, den finländska Dome Karukoskis Lapland odyssey.
Två timmar senare kommer jag ut i en ny morgon som sveper in staden i dagg. Kön till nattamaten ”makkaraperunat” (stekt korv och potatis) och ”poronkäristys” (renskav) makar sig sakta kortare. Det kramas och kysses och fyllegrälas på bron som går över forsen. Midnattssolens spegling över forsens virvlar skapar roliga mönster i biotrötta ögon. Nere vid skogsgläntan springer en naken man över sten och stubbe. Bastuskorstenen fortsätter sitt oändliga pyrande.

www.msfilmfestival.fi