I närmare femtio år har jojorösten, tusenkonstnärer och filosofen Mauri Antero Numminen verkat i kulturens tjänst. Nyligen utkom hans roman ”Mitt Helsingfors” på svenska och den 12 maj besöker Numminen Södra Teatern med sin vapendragare Pedro. Sheriffi-X träffade Numminen för en liten pratstund!

Text: Erkki Kuronen

M.A. NUMMINEN, DIN KARRIÄR HAR VARAT I NÄRMARE FEMTIO ÅR!
Faktum är att ett av världens mest spridda verk ”Gester för tre rapare” spelade jag in redan 1961, den gavs senast ut för tre år sedan i Storbritannien och har även getts ut i bland andra Japan, Frankrike och USA. Jag räknar dock utgivningen av mitt debutalbum 1966 som startpunkten för min konstnärskarriär.

HUR TYCKER DU ATT KULTUREN OCH KONSTEN HAR FÖRÄNDRATS UNDER DESSA DECENNIER? HADE DET EXEMPELVIS VARIT LÄTTARE ATT PÅBÖRJA KARRIÄREN IDAG? VAD SKULLE DU GÖRA ANNORLUNDA?
Det var inte lätt då heller, sextiotalet var en hård tid för konstnärer. Men inte brydde sig en ung radikal om det, eller grubblade över huruvida det ens var ekonomiskt möjligt. Räkningarna ordnade sig alltid på något sätt, bara vi fick skivorna och allt annat gjort. Om jag började idag så skulle jag vara klok och flytta till Berlin för resten av mitt liv. Jag var i Västberlin första gången 1968 och det gjorde ett sådant enormt intryck på mig att det fortfarande är staden nummer ett för mig. Jag vet på var jag skulle bosätta mig om jag inledde mitt konstnärskap idag. Numera kan man till och med skapa sig ett leverne som avantgardist i Berlin, något som dessvärre inte funkar vare sig i Sverige eller Finland.

HUR HAR SAMHÄLLET FÖRÄNDRATS UNDER DIN KARRIÄR?
Radikalt. 1900-talet har två decennier som utmärker sig särskilt, 1920-talet och 1960-talet. Inga andra decennier kan jämföras med dessa två som innebar enorma kulturella och ekonomiska omvälvningar i världen. På tjugotalet kom filmen, surrealismen och jazzen. På sextiotalet kulminerade alla konstriktningar, särskilt avantgardismen. Därefter har det inte hänt särskilt mycket innehållsmässigt, men ytligt och tekniskt har det förstås skett en omfattade utveckling. Idéer och värderingar har förvisso förändrats, men samhällsutvecklingen går alltid i vågor. Nu lever vi en tid där ungdomen är mycket konservativ av sig, medan den på sextio-sjuttiotalen var radikal och revolutionär. På 80-talet såg vi egotrippandets och individualismens tidsepok, den har så småningom lett till dagens globala ekonomiska kaos till följd av att finanserna frigjorts. Fortfarande är det ett enormt fokus på konstant tillväxt och konsumtion och man vågar inte riktigt omfamna idéer såsom degrowth, alltså nerväxt. Men pendeln kommer att svänga, senast under 2030-talet.

DU NÄMNDE TYSKLAND, VAD ÄR DET SOM LOCKAR DÄR?
Efter millennieskiftet har jag rört mig mot den klassiska musiken och numera skriver jag i stort sett alla libretton och kompositioner på tyska. Jag tillbringar mycket tid där. Det tyska språket är mer eller mindre som svenska och tyskarna är mycket förtjusta i när det kommer en konstnär från utlandet som kan språket. Jag har bland annat uppträtt med litteraturpristagaren, tillika min vän, Herta Müller. Vi var till exempel på ett tysk-rumänskt poesisymposium i Rumänien ett par år sedan, hon läste sina dikter och jag uppträdde med mina Wittgenstein-nummer.

DU TALAR FLERA SPRÅK OCH KAN TILL OCH MED ESPERANTO?
I själva verket är jag ingen speciell språklig talang, vilket kanske kan verka märkligt med tanke på att jag kör helaftonsföreställningar på fyra språk och pratar alla flytande. Alla mina språk har jag dock fått plugga in. Esperanto var ett obligatoriskt ämne i Someros samskola, för övrigt den enda skolan i världen där det var det. Vi hade en mycket idealistisk rektor på den tiden som fick specialtillstånd av Skolöverstyrelsen för ett tioårigt försök. När han sedermera gick i pension så avslutade den nya rektorn genast försöket. Esperanto är en fantastisk idé och mår bra än idag. Det största problemet är att om man vill samtala på esperanto så måste man hitta andra esperantister, det är alltså inget lingua franca som exempelvis engelska idag. Själv gör jag inte särskilt mycket på engelska, det är en principsak. Engelska var förvisso på modet redan under mina skolår på femtiotalet, men jag var aldrig någon anglofil utan snarare en germanofil. Jag förespråkar en centraleuropeisk, tyskspråkig kulturtradition. Jag uppträder allra helst på tyska eller svenska.

HUR FÖRHÅLLER DU DIG TILL DEN NUVARANDE DISKUSSIONEN OM SVENSKANS STÄLLNING I FINLAND, ”TVÅNGSSVENSKAN” I SKOLORNA, OSV?
Jag började ivrigt att förkovra mig i svenska redan på gymnasiet och fulländade det så småningom på universitetet tillsammans med tyskan. Svenskan är en utmärkt nyckel till övriga Norden, själv talar jag alltid svenska när jag besöker Norge eller Danmark. Jag vill tvärtom uppmuntra till svenskastudier. Tillsammans med Pedro har vi varit på inspirationsturné på olika finska orter nu under hösten i samarbete med Svenska.nu-projektet, där vi har pratat med gymnasieungdomar om nyttan med svenskkunskaper. Finnarnas främsta referenspunkt i världen är de skandinaviska länderna och folken. När vi reser utomlands så tjänar de som en naturlig grund för vår identitet. Jag förespråkar ett ännu tätare samarbete nordbor emellan, exempelvis i Europaparlamentet.

I SVENSKARNAS MEDVETANDEN ÄR DU ANTAGLIGEN MEST KÄND SOM EN CLOWN, LUSTIGKURRE OCH ”GALEN FINNE”. DU ÄR EMELLERTID ÄVEN FILOSOF OCH AVANTGARDIST, ÄR DET INTE SÅRANDE ATT MÅNGA INTE ENS KÄNNER TILL DINA DJUPARE SIDOR?
Inte alls, jag har inget emot att ha rollen som lustigkurre i Sverige! Och även här finns det människor som känner mig bättre och som emellanåt vill ha med mig som en annan sorts M.A. Numminen. Jag har under flera år uppträtt på en internationell filosofkongress i Stockholm med min föreställning Tractatus i sex akter som grundar sig på Wittgensteins texter. Jag har även deltagit i seminarierna i egenskap av filosof. I Tyskland har jag å andra sidan ingen lustigkurrestämpel alls och där ses jag ju främst som en mångsidig konstnär och avantgardist som åtminstone vartannat år förväntas leverera något nytt och häpnadsväckande. Men i Sverige är mitt mest kända verk förmodligen ”Som en gummiboll”, och inget fel i det – det är en alldeles fin låt!

FÖRUTOM MUSIKEN OCH ALLT ANNAT DU GÖR ÄR DU ÄVEN EN FRAMGÅNGSRIK FÖRFATTARE. VAD ÄR PÅ GÅNG HÄRNÄST?
Ja, jag har hittills gett ut femton böcker och den sextonde är under arbete. I min kommande bok närmar jag mig just språkfrågan som vi var inne på, även om den först och främst är en äventyrlig och underhållande berättelse. Som en röd tråd igenom går det som kan kallas för halvspråkighet och huvudpersonen är mycket arg för detta tillstånd som han lider av, även om han kan svenska förvånansvärt bra. Om en invandrare inte kan något språk fullständigt och därmed inte till fullo kan uttrycka sin intellektuella kapacitet så blir det självklart upprörande och frustrerande. Ett språk som man lär sig efter skolåren kan aldrig bli tillräckligt bra och korrekt. Därför är det bra att det här i Sverige finns sverigefinska, tvåspråkiga skolor.

DIN SENASTE BOK PÅ SVENSKA ÄR ”TILL HELSINGFORS”, SOM KOM UT I HÖSTAS. ORIGINALUTGÅVAN PÅ FINSKA KOM REDAN 1999, VARFÖR DRÖJDE ÖVERSÄTTNINGEN SÅ HÄR LÄNGE?
Jag vet inte riktigt varför det dröjde så, jag hade sannerligen velat ha ut översättningen direkt. Till slut fann jag tack och lov ett förlag i Stockholm som mer än gärna ville ge ut den. Jag själv ser den som den viktigaste av alla mina böcker, just för att den är så späckad med konst och vetenskap. Jag har skrivit den i romanform för att läsarna ska orka plöja igenom den, men i själva verket är det fråga om en storskalig presentation av sextiotalets kulturella revolution. Ingen har mig veterligen skrivit en bok med detta tema hittills. Om det politiska 60-talet finns naturligtvis hur mycket böcker som helst, men i denna bok fokuserar jag specifikt på början av decenniet med alla dess konstriktningar, en brytningstid då även borgerligt sinnade människor fortfarande var med – innan de sedermera flydde fältet när rörelsen började anta mer kommunistiska undertoner mot senare delen av decenniet.

ÅBO AKADEMI UTSÅG DIG TILL HEDERSDOKTOR I ÅR?
Ja, enligt motivationen har jag fört konsten och vetenskapen närmare varandra med min musik och förstärkt gemenskapen mellan de svenska och finska språken och svenskarna och finnarna. Det var mycket glädjande och ett gott betyg på det, som jag vill uppnå med min konstnärsgärning. Jag har ett medfött driv för folkbildning, redan som skolpojke ville jag dela med mig av all kunskap jag sög i mig. Och absolut inte av något självhävdelsebehov, utan ren och skär glädje! Å andra sidan har jag så smått börjat söka mig bort från just den rollen och överhuvudtaget rensa bort antalet konstnärliga engagemang i takt med att jag åldras, mest för att kunna koncentrera mig på några väl valda passioner. Det är fortfarande så många saker och idéer som jag måste hinna med under min livstid. Mycket finns kvar att göra, särskilt på svenska och tyska.

MAURI ANTERO NUMMINEN
FÖDD: 1940 I SOMERO
YRKE: MUSIKER, KOMPOSITÖR, FÖRFATTARE, FILOSOF, HEDESRDOKTOR VID ÅBO UNIVERSITET.
AKTUELL: MED ROMANEN ”HELSINGFORS” SOM KOM UT PÅ SVENSKA I HÖST.

WWW.MANUMMINEN.COM

Fotnot:
Mauri Antero Numminen och Pedro Hietanen besöker Södra Teatern den 12 maj.
Tack människor – En film om M. A. Numminen klockan 18.00
Konserten börjar kl 19:30. Paus emellan. Södra Teatern, Stora Scen.
www.sodrateatern.com