DET HÄR ÄR EN KÄRLEKSBALLAD TILL EN VACKER BY. Ett litet lovord till en galen småstad i västra Texas, en plats över vilken en sällsynt absurd mötenas magi – världsmetropolers och öknens – har lagt sig. Det här är platsen dit den berömda minimalistiska samtidskonstnären Donald Judd på sjuttiotalet flydde dubbelheten och den ångestframkallande självbelåtenheten, som präglade New Yorks konstvärld. Han skapade ett långvarigt kärleksförhållande till denna -– av ödemarken smekande – småstad och han lämnade efter sig ett permanent kosmopolitisk doft, som ett andetag i Marfas präriervind.
Marfa är än idag värd för en samtidskonsthändelse, i form av en intressant indiefilmfestival. Längst dess dammiga smågator finns gallerior av internationellt hög klass och i Marfa – till skillnad från andra småstäder i Texas- finns flera väluppdaterade konstboksaffärer och tidskriftscafeér med de allra senaste livsstils- och modetidskrifterna. Judds livsverk går att skåda i Marfas gallerior i mycket högre utsträckning och än på något annat håll i världen.

NÄR MAN KOMMER FRÅN EL PASO-HÅLLET längst med huvudväg 90 och närmar sig Marfa, kan man bara gnugga sig i ögonen vid synen av Pradas butik som står i öknen i ensamt majestät, omringad av morgondis. Man frågar sig hur den har hamnat där med sina autentiska skyltar, det rättrogna teckensnittet, den välbekanta färgtonspaletten och med en inredning exakt som den i Via Della Spigas butik i Milano.
I Marfa har även flera filmregissörer hittat förverklingsplatsen för sina berättelser. Vilket inte enbart förklaras med stadens svävande och kreativitetsfödande anda. Marfa är visuellt välsignad. Här filmades den legendariska oljehistorien Jätten år 1965 med Elizabeth Taylor, James Dean och Rock Hudson i huvudrollerna. Marfa är även skådeplats för fjolårens kultförklarade There Will Be Blood av Paul Thomas Andersson samt Coen-brödernas No Country For Old Men.
Med sina dammiga landsvägar, med bergstopparna hägrande i horisonten och med prärierna som breder ut sig så långt ögat kan nå, är Marfa som en färdigbyggd filmkuliss. Ibland, när vindarna är gynnsamma kastar ödemarken roadmovieromantiska taggbollar ut på drift på landsvägarna och när vindarna ökar till stormbyar stiger små virvelvindar till stora trattar av sand.
Texasvärmen håller sitt vibrerande grepp över landsvägarna. De övergivna bensinstationerna och motellen med sina skyltar skvallrar om en förlorad livsstil, bilismens.
På gatorna vimlar cowboymän i jeans med hög midja och med Stetsonhattar på huvudet. De nickar åt flickor och damer. Gamla femtiotalsmulliga pickuper rostar nostalgiskt vid vägkanterna. Överallt finns ett avstannande, en fast-i-nuet-känsla. En komisk blandning av intensiv kreativitet och drömsk lathet har bosatt sig i denna stad, – Man kan ta på dess magi med händerna.

MARFA VIMLAR AV MOTSATSER. Naturens kraftfulla ståtlighet står i kontrast till den vildsinta ivern, som konstnärer har lämnat efter sig under åren. Det är tydligt att det är dessa motsatser som gör staden så intensivt fascinerande och åtråvärd. Den präglas av en slags förbryllande spänning som man inte kan undgå. Jag har aldrig tidigare upplevt en plats som denna, där två – för varandra så främmande energier – möts och förenas i en tyst överenskommelse. Förenas i en slags sämja, för att intensivt men tigande leva sitt liv. Existerar något mer fulländat än det lugn som sänker sig i kölvattnet av galenskap, gränslöshet och flera rymdar av utrymme?
Det är denna kontrastrika verklighet, detta oresignerade tillstånd, som är den mest fängslande av alla lugn. Det är detta tillstånd som jag personligen alltid har strävat efter under alla mina livssituationer. I såväl de kreativa utmaningarna som i vardagen. Under möten med andra och i alla mina relationer har jag strävat efter att detta lugn skall sänka sig över mig, sänka sig i spåret av all galenskap och alla upplevelser.
När ingenting längre är omöjligt, när alla korten ligger på bordet och när rymden har sänkt sig över bakgården. När samtliga sinnets lager är öppna för besök, då kan man enkelt stanna upp i leken.
Man kan stirra mot horisonten utan att behöva rusa mot den. Man kan mojna genom att storma. Man ta av sig klockan som tickar tid från sin handled.
Gränser, ritade med obegränsande kritor, – Det är det enda som krävs för ett äkta lugn.

Det är fridfullt i Marfa.

JAG BÖJAR LÅTA SOM EN AVLÖNAD reseguide eller som programledaren i TV-shop när jag nu tillägger att detta är inte allt! På köpet får du även ett mystiskt ljusfenomen som svävar över denna sagostad, över det märgfulla landskapet.
Det är ett obestridigt faktum att Marfa är den enda plats på jorden – tillsammans med en pyttestad i Tyskland – där man möts av detta fenomen. I ingenmanslandet mellan den oändliga prärien och den kupolformade himlaranden, visar sig de mystiska Marfaljusen som magiska eldbollar som svävar i luften och till vilka än idag inte kan förklaras vetenskapligt. Under en lång tid trodde man att ljusen kom från Apacheindianernas lägereldar, men senare stod det klart att så var inte fallet.
Dessa ljus kan skådas nästan varje molnfri natt och de påminner om dansande strålkastare som ibland smälter ihop till grupper för att sedan dela upp sig igen. Spökjägare från olika håll i världen kommer till Marfa för bocka av Marfaljusen i sin kollektion av upplevelser.
För tre år sedan hade jag aldrig hört om en plats som heter Marfa. Nu har jag besökt staden tre gånger. Det längsta besöket sträckte sig över tre veckor och det kortaste tre nätter.
Här har jag skådat mitt livs vackraste stjärnhimmel, själen i den fullkomligaste landsvägsutsikten. Här har jag genomlevt sju stora kärlekssagor i dess vackra präriemotel och upplevt vad verklig galenskap innebär, när den är som bäst. Jag kommer alltid att återvända hit.

UNDER SENSOMMARENS HETASTE DAGAR filmade vi sju kortfilmer på sju dagar. På den åttonde dagen struntade vi att vila och filmade en modefilm. När jag för allra första gången – i samband med en klassisk roadtrip genom kontinenten – svepte genom öknen och kom fram till denna gudsförgätna – men av hela världen älskade – småstad, kände jag att en del av mig hade kommit hem permanent. En vän som är bildkonstnär hade nämnt stadens namn och rekommenderade mig att göra ett stopp i Donald Judds landskap om jag hade vägarna förbi.

There is nothing in Marfa, but the whole world is out there.

Denna mening skrev jag ner i mitt Moleskinhäfte när jag bekantade mig med staden för första gången. Nu, tre år senare när började förbereda mig för min allra första långfilm, hamnade jag i Marfa i tankarna. Jag grävde fram allt bildmaterial ur mina arkiv och förstod omedelbart hur allvarlig jag hade varit, när det gäller denna plats. Jag kom ihåg att jag hade bestämt mig för att komma tillbaka för att skapa något här.
Vilket i sig är ett lustigt sammanträffande, jag var ju långt ifrån den enda som hade känt så.

VÄRLDEN ÄR FULL AV FOTAVTRYCK som härstammar från kärlekshistorier om Marfa och konstnärerna som bott här. Mitt fotavtryck blir klart i vinter. Ett par månader av intensivt redigerande under hösten och min 16mm film är klar.
Den är ett kollage bestående av sju kärlekshistorier. I centrum finns det öde landsvägsmotellet, 7Heaven som ligger mitt i den oändliga, vindpiskande prärien. Varje historia utspelar sig i samma rum, under en vecka i sensommarens tryckande hetta. Historierna sammanflätas genom de spår, som den förra kärlekshistorian har efter sig i rummet.
De kan verka som en jämförelsebild för oss själva.
Rummet är som en person: Livet är fullt av besökare, människor på väg någonstans, på väg från någonstans. Olika slags kärlekar, olika slags möten och kontakter. Och varenda av dem lämnar alltid ett spår, oavsett vi vill det eller inte: En gammal folkmusikslegend med sin hustrus aska i en urna, det älskade paret som flytt från cirkus, den äldre kvinnans – som någon gång på sjuttiotalet haft titeln som Texas vackraste – och den polska tjugoåriga modellpojkens kärlekshistoria…
Historier om kärlek på vägen mot sjunde himlen. Berättelser om ensamhet, samhörighet, svårigheten att lämna, brinnande kärlek, den magiska men svårfångade kontakten och längtan efter kärlek.
Jag har alltid velat skildra kärlekens polymorfism, dess färggrannhet och undersöka hur många tolkningar och berättelser en och samma känsla egentligen kan föda fram.
Kärleken är evig, den är störst av allt, den är sjunde himlen. Men hur många olika vägar finns framför och bakom, när man färdas mot den rätte? Och hur vet man med säkerhet om det är dags att stanna, fortsätta framåt eller lämna helt?

TYVÄRR, SÅ MÅSTE JAG MEDGE ATT JAG till viss del tillhör modevärlden. Dess sammanslutning ger mig ofta snäva ramar, – Vilken är säsongens siluett? Färglandskap? Allmänt trendgodkända filmstil?
Jag valde att förskjuta alla anvisningar och modevärlden försköt mig. Jag begav mig till Chihuahuas ödemark, nära den Mexikanska gränsen med en 16mm-kamera. Här ponerar jag över längtan, ensamhet och vad som ligger i frihetens skymningsland.

There is only a thin line between being lonely and being free

I världens svartvithet måste man välja sitt ödes gång.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - –  - – - – - – - – - – -  - -

Paola Suhonen är filmskapare och grundare och chefdesigner för Helsingforsbaserade Ivana Helsinki. Hon är bosatt i Los Angeles och Brooklyn. Paola Suhonens första långfilm “7 Heaven Love Ways” som alltså filmades i Marfa, Texas har premiär på Flow-festivalen den 11 augusti 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stills: Paola Suhonen