PÅ SITT FJÄRDE SOLOALBUM TIGGER SKOMAKARREALISTEN, NYBLIVNA SMÅBARNSPAPPAN OCH ARTISTEN MARKUS KRUNEGÅRD OM MÄNSKLIG VÄRME.  SHERIFFI X TRÄFFADE KRUNEGÅRD PÅ SXSW-FESTIVALEN I TEXAS OCH AVHANDLADE FINLAND, TRESTEGSRAKETEN NOSTALGI OCH ARTISTENS EVIGA OK.

TEXT: SANNA POSTI SJÖMAN  xxx  FOTO: TONY SJÖMAN

Vinden piskar Markus Krunegårds lugg från sida till sida och stjärnorna på hans lilablåvita skjorta vajar som på den amerikanska flaggan. Bredvid Krunegård står Adam Olenius (till vardags i bandet Shout out Louds) och charmar Austin-publiken med komplimanger.
We are the Serandes, Markus Krunegårds och Olenius musikaliska sidoprojekt är i Texas för att visa upp sig för musikbranschen och dagens showcase på östsidan av musikstaden är bara en i raden av spelningar som skall hinnas med under festivalens fem dagar.
Efter spelningen hämtar Krunegård andan i en liten turnébuss bakom scenen och sammanfattar spelningen.
– Ja, det var ju en lite lunchspelning det där, med sol och vinden i håret… Perfekt till våra vinden-i-håret-sånger.

Krunegårds senaste år kan lätt symboliseras med just vind, yrvind, närmare bestämt.  Artisten, som tidigare frontade Laakso, släppte sitt första soloalbum “Jag är en vampyr” 2008  och har sedan dess hunnit med ytterligare en ep och tre studioalbum, en hel radda musikaliska samarbeten, samt inspelning och spelningar med sidoprojektet ”We are the Serenades”. Dessutom blev han nyligen pappa till dottern Helli.
Själv vill artisten inte dra för stora växlar på sin arbetsbörda.
– Ja det kanske är så det har blivit en del gjort på sistone, men jag vet inte om jag är så mycket mer produktivt än någon annan, typ lärare, de jobbar väl mycket mer än jag. Det bottnar nog i det att jag har haft någon slags omdöme som har gjort att jag har vågat ge ut en massa musik.  Och man får väl även tacka de tidigare medelframgångarna som innebär att man inte har behövt turnera på tre år, om man hade gjort det vore det nog svårare att få ur sig mycket saker.
Föräldraskapet må ha haft påverkan på privatpersonen Krunegård, men några större effekter på musicerandet har det inte fört med sig.
– Jag tror inte att det påverkar mig ett dugg som artist, mer än att det finns en till att längta hem till när man är här i Austin. Jag tycker att livet hittills har varit en följd av omvälvande händelser, man kastas hit och dit och det här är en händelse till. Det är fantastiskt att ha blivit pappa men hur det påverkar mig är kanske lättare att säga om fem år.

Markus Krunegårds fjärde soloskiva ”Mänsklig värme” bär såväl likheter som skillnader med hans tidigare produktion. Skomakarrealismen (som artisten hänvisar till i textförfattandet) finns där, men på denna skiva har Krunegård – som tidigare spelade samtliga instrument förutom trummor på sina skivor själv – fått hjälp av ett band. Han har även producerat skivan själv med hjälp av trummisen Lars Skoglund.
– Först tänkte jag ta in någon producent och låta denne styra upp en dyr studio och något fett band, men då tänkte jag att var fan skall jag ge någon annan det nöjet, jag ville göra det själv och ge mig själv bästa förutsättningarna att vara ganska hård mot mig själv och producera mig själv helt enkelt. Det var kul att arbeta med ett band och att få med lite mänsklig värme på skivan. Jag är väl trött på mig själv helt enkelt.

Med otaliga år i musikbranschen, såväl under eget namn som i olika bandkonstellationer finns rutinen där, men inför skivsläpp är det ändå pirrigt.
– Men det känns bra, det känns ju som att jag har gjort det jag har kunnat. Jag har sagt mitt och nu skall det bli kul att se vad andra tycker om skivan, om de tycker om den… Men det är klart att det är läskigt, det är ju väldigt textdriven musik och jag har svårt att skriva om saker som inte berör mig och då blir det ju ofta självupplevt. Man ger ju en hel del, blottar en hel del av sig själv, och det är ju lite läskigt, såklart.
Man kan ana vad Krunegård hänvisar till i den nya skivans inledningsspår, vars refräng även har gett namn till skivan:

I snön syns spåren av oss själva. Kvitton vittnar om sena kvällar
När lager på lager är för kallt. När skorna förstörs av salt.
I storstadsdjungeln. I landsortsstormen
Finlandsbåten, psykakute. Rosenbaden, socialen.
Mänsklig värme, snälla kom närmre
Mänsklig värme, snälla kom närmre

Enligt Krunegård är inledningsspårets textrader en kommentar till det rådande samhällsklimatet.
– Jag har zoomat in utifrån istället för att bara kretsa kring min egen frukostgröt och mina misslyckanden. Eftersom jag inte är olyckligt kär kan jag välja ämnen istället för att de väljer mig. Korallreven & Vintergatan är väl en slags samhällsskildring med mig själv i centrum.

En annan av den elvaspåriga plattans sånger som sticker ut är det avlutade spåret ”På promenaden”.

Går på promenaden där jag höll pappa i handen. Nu är det jag som skjuter fram barnvagnen
Går på promenaden bland löv o minnen. Från barnens Vasalopp till full på studenten
Tillbaks till där jag kom ifrån. Tillbaks till nånting jag förstår
Spårvagnen & jantelagen. Tillbaks på promenaden

Krunegård avslöjar att även denna sång innehåller bitar från verkligheten.
– Ja det gör den väl, det handlar om att komma tillbaka till dit man kommer ifrån, det är ju ganska ofta återkommande i mina texter av någon anledning, jag har ju bott mer parten i mitt liv först i Norrköping och sedan i Stockholm och då blir det ju mycket dom platserna, så är det ju, men det är ju inte bara nostalgiskt utan det finns ju även nutid med.

NU ÄR DET DU SOM KNUFFAR PÅ BARNVAGNEN?
– Ja precis!

MED SERENADES ÄR TEXTERNA PÅ ENGELSKA OCH SOM SOLOARTIST SKRIVER DU PÅ SVENSKA. HUR FUNKAR DET?
Det är klart att det är helt olika grejer, med Serenades är inte texterna i fokus och de är mer poetiska, medan mina texter är konkret skomakarrealism, eller vad man nu vill kalla det för. Jag har inte testat, men att skriva på svenska sådär poetiskt, det finns de som är bättre på det. Men innan jag dör skulle jag vilja skriva en bok, det skulle vara mäktigt. Jag är djupt imponerad av folk som lyckas få ihop så mycket text till något sammanhållet. Jag sa för några år sedan att jag höll på att skriva en bok och det känns som min Chinese Democracy (Guns ´n Roses senaste skiva som tog sexton år att färdigställa red. anm.) det är något jag pratar om för mycket utan att jag gör ett skit med det, men det handlar ju om tid också och om att komma in i den grejen, men det känns lättare att vara en ung lovande författare när man är fyrtiofem än en ung lovande popmusiker.

KAN INTE SKOMAKAREREALISM VARA POETISK?
Det är väl så att om man är tillräckligt svartsynt så blir det roligt till slut och är man är tillräckligt konkret så blir det kanske poetiskt… De möter ju varandra någonstans i cirkeln, men helt opoetisk är det väl inte, det är bara ett väldigt knepigt ord tycker jag. Men det är mäktigt att skriva poesi tycker jag. Och fan, måla akvareller och skriva poesi, då är man fan hemma med att ta sig själv på allvar, det vore ju grymt!

DINA TEXTER ÄR GANSKA NOSTALGISKA, VAD HAR DU FÖR TANKAR KRING BEGREPPET NOSTALGI?
Man får akta sig för nostalgi, det kan bli lite kladdigt, haha. Jag tror att det är en sån där trestegsraket, först blir man nostalgisk, sen ångrar man sig, och sedan blir man bitter…

Trots att Krunegård passar sig för nostalgi, för sången ”På promenaden” med sig lyssnaren till sjuttiotalets fabriksmiljö och till de finska rötterna, som envist sträcker sig upp genom betonggolven.

Förr i världen innan mina minnen. När alla fabriker var fulla av finnar & greker.
Då när mamma kom hit o levde på konserver.
Med ett krossat hjärta flydde hon från fördärvet.
Hon skulle stanna ett halvt år. Men det blev resten av ett liv

Krunegårds mamma är finska, pappan är svensk och Markus talade båda språken hemma.
– Finska är mitt modersmål men jag pratar det bara med mamma och Jukka-Pekka Töttö i Norrköping. Vi pratar finska och dricker öl. Det var en prestation att vi gjorde en finskspråkig skiva med Laakso, för jag har något krav på mig själv att det skall låta perfekt eftersom det är mitt modersmål och det gör ju inte det längre.

MEN DU TALAR JU BRA FINSKA…
Jaja, men det tar ju någon vecka när jag är i Finland tills man hör att jag inte är från Sverige någon gång då och då, och det stör mig något så djävulskt.

ÄR DU PERFEKTIONIST ANNARS OCKSÅ?
Nä inte alls, men just med finskan har jag något krav för mig själv eftersom det är mitt modersmål, det känns jobbigt att man måste leta efter orden och att det loopar i hjärnan istället för att de kommer direkt.

VAD HAR DU FÖR RELATION TILL FINLAND I ÖVRIGT?
Jag hoppas ju slå igenom rätt och stort där, haha. Nä, men min relation till Finland är ju som sagt att det är mammas hemland, det är inte mitt hemland, men jag känner mig hemma där… Men jag känner mig borta där också. Men jag älskar att vara där, jag var där och skrev låtar för något år sedan och bodde själv på hotell men då vågade jag knappt prata. När jag beställde mat var det sådär… Päivää haluaisin…

MAKKARAPOTTUA JA JAFFAAAA? (STEKT KORV & POTATIS OCH FINSK FANTA)
Ja precis, haha. Men jag älskar Finland, om man skulle vara halvnorsk och halvsvensk, det är klart att det är olika länder men det är ju inte alls samma sak… Men Finland och Sverige däremot, det går ju någon tydlig gräns där bland kulturer och mentalitet… och språket, inte minst. Så det är ju en väldig rikedom att ha båda sidor.

MARKUS KRUNEGÅRD
FÖDD: 1979
BOR: Stockholm
FAMILJ: Hustrun Sofie och dottern Helli.
AKTUELL: Med sitt fjärde studioalbum “Mänsklig värme” och en sommarturné.
www.markuskrunegard.se

 

Korallreven & Vintergatan