Mirel Wagner står i ett stjärnfall, fyrorna och femmorna har regnat över debutskivan i Finland. Nu siktar hon på Sverige. Sheriffi X mötte den hyllade singer-songwritern som sjunger bluesballader om mörka vatten, lurande faror och likstela kyssar.

Du började spela fiol vid sju och gitarr vid tretton. Är din familj musikalisk?
Min pappa spelar piano och min mamma sjunger väldigt vackert. Vi var alltid omgivna av musik hemma, men ingen tvingade oss att spela fiol exempelvis. De uppmuntrade bara våra egna val. Min mammas gitarr låg alltid där hemma, och en dag plockade jag upp den. Den var en present från min pappa till henne, hon ville alltid lära sig att spela.

Kände du att det var din grej?
Det var inga änglakörer eller så. Det var mer att ”jag måste lära mig att spela på den här grejen”. Olika ackord och så. Sen har jag aldrig varit bra på att sjunga andras sånger, så jag började skriva egna låtar.

Finns det ett ögonblick när du insåg att din röst är bra?
Nej, jag  tyckte att min röst var kass.  Jag sjöng bara mina egna sånger, jag gillar inte min röst när jag sjunger andras sånger. När jag gör min egen grej funkar det. Andras sånger är deras sånger, jag kan inte relatera till dem.

Du har ett vackert namn men det är svårt att sätta fingret på det.
Det finns ett etiopiskt namn, Miret, och Mirel är en variant på det, min mamma lade till ett l i stället. Mitt efternamn är österrikiskt. Min pappas farfar kom därifrån.

I dag är du 23 år och en del av låtarna på skivan är redan fem, sex år gamla. Tycker du fortfarande att alla dina sånger är ok?
De utvecklas varje gång jag spelar dem, en sång blir aldrig klar. Varje mening och ton rör på sig, de är på väg någonstans. Annars kan man bli väldigt uttråkad av att sjunga och inte känna sångerna. När man turnerar mycket är risken stor att låtarna stelnar till.

Själv tycker jag att många saker jag gjorde som tonåring känns ganska pinsamma i dag…
Visst har jag vissa texter som inte ska visas upp för världen. Samtidigt har jag en massa texter och melodier som liksom ligger och puttrar och kanske är redo att användas en dag. Man måste bara ge dem tid att växa.

Tar det alltid lång tid?
En av låtarna på skivan skrev jag på fem minuter – jag berättar inte vilken! Sen finns sånger som har tagit flera år att skriva. Fördelen med det är att man kan hitta nya meningar med sången: ”oh, de här orden betyder det här!” Jag kanske trodde att jag skrev om en viss sak och inser senare att det var något annat.

Texterna är ofta mörka, är de självbiografiska?
Inte alla. Man ska inte ta dem för bokstavligt. Mina texter är mer som berättelser, men känslorna är äkta. Jag har aldrig varit en ”dead man’s unwedded bride” (en textrad från låten The Road) eller så.

När jag lyssnar på din musik så får jag lust att vända mig till dig och säga ”Hej Mirel, vad tror du om det här jobbiga som hände mig?”. Du låter så klok.
Vissa har sagt att det finns en koppling mellan ung och gammal i mig. Jag vet inte.

Har du gått igenom svåra saker?
Ja, men jag vill inte prata om det. Det jag kan säga är att känslorna är äkta i mina sånger.

Stämmer det att du blev uppringd av skivbolaget och att det blev startskottet för debuten?
Jag fick ett mejl där det stod att vi borde göra en skiva ihop och jag kände att det var rätt tid. Jag mötte skivbolagsrepresentanten i en bar, jag var bakfull och han hade tajt skjorta och tysk porrfilmsmustasch… Vi åt glass och pratade om skivan. Jag hade gett honom mina demos och där är sångerna väldigt råa. Vi var överens om att vi ville överföra den känslan till skivan. Jag tror att vi lyckades fånga något.

Hur var inspelningen?
Det tog två dagar, vi gjorde max tre tagningar av varje låt. Jag gillar att vara i studion och kunde ha varit i evigheter. Men om man spelar en sång för många gånger blir det rutinmässigt. Det är lättare att fånga något bra med färre tagningar.

Du har fått mycket bra recensioner, ”bluesig och mörk” och ”amerikanska södern” är ord som finns med i många av dem. Du har sagt att bluessångarna sjunger om bomullsfält och du sjunger om finska sjöar?
Finland är mitt hem, jag är en finsk kvinna. Jag identifierar mig med bluessångarna och känner mig hemma med bluesen.  Just nu lyssnar jag mycket på inspelningar av fångar i 1950-talets Amerika, de sjunger arbetssånger. Jag gillar känslan av en längtan efter en bättre morgondag som finns i dem.

Du började lyssna på blues när du var rätt ung, hur kom det sig?
Mina föräldrar lyssnade mest på musik på radion, de hade ingen stor skivsamling. Jag gick till biblioteket (i Esbo utanför Helsingfors där Mirel växte upp och fortfarande bor) och plockade upp skivor som verkade bra.

Minns du någon särskild skiva?
Det fanns en samling med olika bluesartister. Jag fastnade verkligen för  Mississippi John Hurt. Samma sak med Son House och Skip James. Alla de där gamla bluessnubbarna. Men jag ville hålla det hemligt. Jag ville inte att folk skulle veta att jag lyssnade på gamla gubbar när alla andra lyssnade på Spice Girls. Det gjorde i och för sig jag också, de var bra. Jag hade till och med sådana där platåskor och guldbyxor när jag gick i fyran. Några verkligt seriösa mode-faux pas.

Vad lyssnar du på i dag?
Jag gillar rock’n’roll från sjuttiotalet. Jag skulle gärna ha bättre koll på finsk musik men jag rör mig hela tiden mot den amerikanska. Det finns en finsk singer-songwriter, Joose Keskitalo & Kolmas maailmanpalo, som är en av mina finska favoriter. Sedan gillar jag Samuli Putro som är sångare i ett band som heter Zen Café.

Finns det andra finska artister som du eller är du en odd bird?
Det har sagts mig att det inte finns andra finska artister som gör det jag gör. Jag vill inte tala illa om den finska musikscenen – det finns bra musik om man letar. Men radion spelar bara hjärtlös och själlös musik.

Finns det något finskt i det tragikomiska i dina texter?
Det finns mörk humor i texterna, det lämnar jag till den som lyssnar att upptäcka, och finländare har ofta en mörk humor: ”frun lämnade mig och hunden dog och jag har supit fyra dagar i streck och jag ser små dvärgar”. Det enda man kan göra är att skratta. De bästa finska komediserierna handlar om det här. Uuno Turhapuro är en typisk sådan figur, en antihjälte. Som Kalle Anka fast en en man.

Har du hunnit tänka på framtiden?
 Jag vill bara göra en bra skiva, sedan tror jag att bra saker händer. Låtarna får skriva sig själva. Jag har alltid en melodi först, ackorden och melodin, och sen sjunger jag till det. Man måste stämma texterna lite, ta bort vissa saker. Jag har alltid gillat när det viktiga i en berättelse är vad man inte säger.

TEXT: ERIKA FAHLGREN FOTO: AKI ROUKALA

Namn: Mirel Wagner
Diskografi: Den självbetitlade debutskivan släpptes i Finland förra året och i Sverige i våras av skivbolaget Kioski Records.
Hitta mer på: myspace.com/mirelwagner, soundcloud.com, facebook.com