Att Sheriffi X diggar böcker är väl ingen hemlighet och trots att ganska få finska författare översätts till svenska, finns det ändå ett par riktiga guldkorn med finsk anknytning bland höstens bokskörd. Den finska författaren Rosa Liksoms “Hytti nro 6″ vann 2011-års Finlandiapris och för alla er som inte läser på finska kan vi tipsa om att denna grymmebok helt nyligen har getts ut på svenska med namnet “Kupé nr 6″! För att fira detta, bjuder vi på en intervju med författaren. Vassego!

ROSA LIKSOM
står under de fyra lykthållande jugendstatyerna framför Helsingfors tågstation. Hon är klädd i en röd skidjacka från förr och hon har bytt ut de – för henne karakteristiska – solbrillorna mot tjockbågade glasögon. Nio månader har passerat sedan författaren fick veta att hennes tredje roman ”Kupé nummer 6” har vunnit Finlands mest prestigefyllda litteraturpris.

– Men det känns fortfarande precis lika härligt, strålar hon och sicksackar genom de helsingforsiska kvällsresenärerna.

Författaren, bildkonstnären och mångkonstnären (målningar, barnböcker, filmer, seriealbum) Rosa Liksom har verkat inom det finska kulturetablissemanget i närmare trettio års tid. Hon debuterade med novellsamlingen ”Yhden yön pysäkki” (One night stand) 1985 och har sedan dess författat femton andra verk, vid sidan av karriären som en av Finlands populäraste bildkonstnärer. Och med sin sprudlande energi och sitt skratt som når ända upp till stationsbyggnadens tak, har hon blivit en populär karaktär inom den finska kultursfären.

Och det var just här, på Helsingfors tågstation som Rosa Liksom, år 1986 inledde en av sina livs viktigaste resor, den transsibiriska tågresan som skulle ta henne från Moskva till Ulan Bator och tjugofem år senare till slutstationen, Finlandiapriset. Precis som romanens huvudkaraktär, var även hon en ung kvinna som reste ensam och som fick en äldre rysk man som kupékamrat. I romanen heter mannen Vadim Nikolajevitš och är en byggarbetare som bygger hus i Ulan Bator. Han svär och super. Och han har ett mörkt förflutet.
– Den fiktiva Vadim berättar för den unga kvinnan att han är en dömd brottsling och att han har avtjänat ett straff på arbetsläger för att, som ung man, ha dödat sin flickvän. Vadim har levt gatornas liv men efter att ha avtjänat sitt straff har han blivit en hederlig sovjetmedborgare som dricker vodka och bygger hus.
Under resans gång utbildar Vadim den unga kvinnan om Ryssland och vad det innebär att vara ryss. Samtalen i romanen ekar från verklighetens tågresa.
– Jag och verklighetens Vadim, som hette Sergei, talade om samma saker som karaktärerna i romanen. Och på samma sätt som romanens Vadim utbildar kvinnan, lärde jag mig mycket av Sergei. Men där slutar likheterna.
Rosa Liksom berättar att Vadim inte är Sergei utan snarare ett hopkok av samtliga ryska män som hon har träffat under åren.
– Och jag har även distanserat romanens kvinna från mitt verkliga jag. Hon är tystlåten medan jag är en pratglad typ. Och våra bakgrunder är också helt olika.
Mot resans slut hamnar kvinnan i en situation där hon behöver hjälp av mannen som hon under hela tågresans gång har funnit motbjudande. Fördomar kring godhet och ondska ställs på sin spets.

– Folk är ju sällan enbart goda eller onda, vi präglas ju av båda ytterligheterna och det finns gott om plats däremellan, vilket också den unga kvinnan kommer att inse.

Kupé nummer 6 tog närmare sex år att skriva. Trots att Rosa Liksom hämtade grundhistorian från den egna upplevelsen, var hon tvungen att göra en mycket grundlig research.
– Jag njöt verkligen av researchfasen. Jag kollade mycket på sovjetiska filmer och läste mycket böcker, memoarer och biografier.
Den svenska översättningen av romanen lanseras på bokmässan i Göteborg. Rosa Liksom gästar mässan för första gången någonsin och är dubbelt aktuell.
– Jag har även en fotoutställning på mässan, som heter ”Finlandia National Landscape” och i vilken jag visar fotografier på personer som bär burka.
Trots att hon är en litteraturveteran, berättar Rosa Liksom att det är alltid pirrigt när en bok ges ut i ett nytt land.
– Men Sverige har traditionellt sett alltid intresserat sig för postgulaglitteratur och med tanke på att detta är en postgulagroman, hoppas jag att den intresserar svenska läsare.
Rosa Liksom, som har rötterna i Övertorneå, beskrivs ofta som en postmodernistisk författare med anlag för såväl parodi som melankoli. Hon har bott och studerat i Köpenhamn och Moskva och berättar att utlandsvistelserna har haft en stor inverkan på konstnärskapet.
– Åren utomlands ändrade min världsuppfattning helt och gav mig perspektiv på livet.
Författaren berättar att en annan viktig faktor för författarskapet var uppväxten i ett område där man talade meänkieli.

– Jag blev tidigt bekant med meänkieli och svenska och jag hade svenskan som grund när jag flyttade till Köpenhamn. Och hade jag inte lärt mig ryska på gymnasiet hade jag aldrig skrivit denna bok. Jag är en ivrig förespråkare av flerspråkighet och tycker att det vore fantastiskt om de finska skolorna hade såväl svenska, ryska som engelska som obligatoriska ämnen i skolan.

När Rosa Liksom gick i skolan hade hon ingen aning om att hon en dag skulle livnära sig som författare och konstnär. Som ung hade hon siktet inställt på antroprologi.
– Jag varken tecknade eller skrev och jag läste inte ens några böcker som ung. Det var först i 20-årsåldern när jag flyttade till Helsingfors för att läsa på universitetet som jag började skriva.
Rosa Liksom skrev sin första text till lokatidningen ”Hälläpyörä” vars chefredaktör för tiden var den finska presidentkandidaten Pekka Haavisto. Och 1982, exakt trettio år sedan skrev hon klart sin allra första novellsamling.
Den – annars väldigt pratglada – författaren har svårt att finna orden när jag frågar vilket tips Finlandiavinnaren Rosa Liksom hade gett sitt trettio år yngre, debuterande jag.
– Jag har jättesvårt för sånt här, säger hon till slut. Jag antar att jag hade sagt till henne att du är nog illa tvungen att leva livet du har framför dig, flicka lilla, skrattar hon så att de mörbruna lockarna dansar.
Men Rosa Liksom har väl levt ett ganska spännande liv?
– Ja förvisso. Men man hade kunnat komma undan lättare också. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att livet har rymt en hel del hittills och man hade möjligtvis kunnat få en lite rakare linje att vandra efter… Men, who cares!

TEXT: SANNA POSTI SJÖMAN
(Publicerad först i Göteborgs-Posten)

ROSA LIKSOM
FÖDD:1958
BOR: HELSINGFORS
FAMILJ: JA
AKTUELL: MED SIN FINLANDIABELÖNADE ROMAN ”KUPÉ NUMMER 6” SOM GES UT PÅ SVENSKA AV WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

 

 

 

 

 

 

 

 
Foto: Pekka Mustonen