I Johanna Pyykkös filmer är det uppochnervända världen som gäller. Den vita mannen får anta en annan roll än den vi är vana att se honom i. Johanna Pyykkö är regissören som tar sikte på våra fördomar. Sheriffi X träffade regissören i Göteborg.

Bilderna har alltid funnits där. Men det tog lång tid innan Johanna Pyykkö förstod att filmen var rätt medium för henne.
- Jag vet inte om det är en medfödd lust att berätta med bilder, men jag började rita när jag bara var några år gammal. Det har berättats på för mig att på barnavårdscentralen sa de att det var sällsynt att rita så avancerat vid min ålder. Jag älskade att rita gubbar och tanter i så ”sjuka” situationer jag kunde tänka ut, den ena bilden värre än den andra.
I hennes film”Vi ska plocka Pascal i natt”, som fick första pris för bästa film och publikens pris på Novemberfestivalen, är det två tjejer som är ute efter en kille. De ska till varje pris ha sex med honom och de vägrar ta ett nej.
- Kvinnor skildras normalt inte på det sättet. De är antingen förståndiga motpoler som vill hindra mannen från att leva ut sina drömmar, då de spelar mammor och frugor. Eller så sitter i en bar och utgör ett hot mot den förståndiga kvinnan. Båda dessa kvinnor är stereotyper som bara finns där för att bygga upp mannens karaktär.

Johanna har pratat med gymnasieungdomar efter att hennes film har visats och många tjejer som har sett den känner igen sig i karaktärerna.
- De två tjejerna i filmen är ju idioter. De hittar på egna könsord och skojar om fittan. Ungdomarna jag pratade med har tagit efter deras sätt att prata, de pratas nu om att ”plocka” någon. Det är ovanligt, oftast är det manliga karaktärer som citeras.
Johanna vill berätta utifrån ett perspektiv som inte får så stort utrymme. Med en skarp, feministisk blick söker hon efter vilka ansikten som saknas i filmens värld och försöker skildra världen genom deras ögon. Det tycker hon inte görs tillräckligt ofta.
-Visst skildras utanförskap på film, men det blir lätt ett sorgligt människoporträtt, säger hon.

Hon vill ta det en nivå högre och vända på rollerna.Inspirationen hämtar hon från verkligheten och människorna hon möter. En svaghet eller rädsla som hon har sett hos en människa kan hon applicera på vilken som helst av sina karaktärer. Sitt eget utanförskap, som till exempel det finska perspektivet, är inget hon vill behandla på filmduken, men det påverkar henne ändå när hon skapar. Som barn pratade hon bara finska, inte förrän hon var sju år och började skolan lärde hon sig svenska. Till en början var det tufft, hon pekades ut som annorlunda och hon kunde inte göra sig förstådd.
- Jag använder den livserfarenheten. Idéer måste komma ur ett personligt djup. Men de behöver inte appliceras på en karaktär som är lik mig.

Föräldrarna kom som arbetare från Finland och jobbade sig upp i samhället. Johanna växte upp på landet utanför Borås, som hon beskriver som en väldigt konservativ stad.
- Det var en väldigt förvirrad tid och det var ingen som uppmuntrade en tjej att ”ta ett steg in i något och bli professionell inom det”. Borås är ett modemecka. Det var svårt att växa upp där. Världen var väldigt liten, folk hade konservativa värderingar, det var mycket rädslor för andra kulturer och allt som gick ifrån heteronormen.

Trots att Johanna är andra generationens invandrare kan hon känna igen sig i dem som nyligen har kommit till Sverige. I skolan var hon ensam om att prata finska och hon kan inte minnas att där fanns någon annan med utländsk bakgrund. Hela tiden fick hon höra av lärare att hon kanske hade svårt för undervisningen som var på svenska. När hon började högstadiet blev betygen den första bekräftelsen på att hon visst kunde göra bra ifrån sig.
- Det var som en hjärntvätt ända fram till sjuan. Men sen landade jag.
Ingen i familjen jobbar med kultur och det var inte självklart för Johanna vilken väg hon skulle gå i livet. Vägen till filmen gick en rätt så snirklig väg, via mediegymnasiet där hon riktade in sig på grafisk formgivning och sen fick jobb på postorderföretag. Där förstärktes hennes bild av hur kvinnan stöps i en form.
- Jag fick se hur man förställer kroppar. Vi retuscherade kvinnornas höfter. Även männen retuscherades, man tog bort lite hår på bröstet och så.

Några år senare, på KV konstskola, började hon göra animationer.
- Jag tror det låg och pyrde. Som barn tecknade jag hela tiden och satte ihop bilderna som att det skulle vara filmer. Jag ställde upp legogubbar som filmteam och låtsades att det var filminspelningar. Och så tittade jag mycket på film.

Johanna lånade filmer på biblioteket och när hon tittade på bakomfilmerna tänkte hon på att alla i filmteamen var vita män. Och karaktärerna i filmerna var alltid väldigt stereotypa.
- Tjejen skulle behaga, hon var ett objekt, medan mannen var ett subjekt, han hade ett driv, han drev berättelsen.
Johanna hade också ett driv. Hon drevs av lusten att berätta. Men det var svårt att ta steget och göra det. Hon kunde lära sig hantverket i att berätta med film, men hon hade svårt att referera till något och behandla begreppet mångfald på ett sätt som skulle tilltala publiken.
Hon nämner Kusturica och bröderna Coen som förebilder för att de visar den lilla människan. Hon gillar även Spielbergs filmer och tycker det är fantastiskt med dinosaurier som slåss med människor på liv och död, men har ändå en invändning.
-Varför kunde det inte vara en lesbisk svart tjej i rullstol som drev storyn istället för en gubbe? Varför? Det skulle också fungera.
Johanna menar att vi kan tänka på hur vi rollsätter våra filmer, att vi måste tänka mångfald, istället för att slentrianmässigt låta vita män representera det vanliga och normala.Problemet i dagens samhälle är att om en lesbisk svart tjej i rullstol skulle ha huvudrollen skulle fokus hamna på att hon antingen var lesbisk, svart, eller satt i rullstol.

Just nu läser Johanna en manusförfattarutbildning. Hon vill egentligen regissera, men hon behöver förstå vad det innebär att skriva manus, för att kunna samarbeta med manusförfattare och få sagt det hon vill genom filmen. Det är ett sätt att växa i regissörsrollen.
Nästa projekt är kortfilmen Fittan ska ha sitt, som handlar om en medelålders dam som beter sig klumpigt och lyckas skrämma upp en massa manliga modeller. När en kollega missuppfattar henne börjar det spridas ett rykte om att den 54-åriga kvinnan har satt på en 25-årig modell. Filmen väntas ha premiär nästa vår. Trots att hon stretar emot alla stereotyper kan Johanna känna sig placerad i ett fack.
-Det är många tjejer just nu från vit arbetarklass som gör kortfilm. Jag är en av dem. Vi är uppmärksammade. Men det är inte många som tar steget till långfilm.
Johanna vill gärna känna på långfilmsmediet men även teveserier lockar. Drömmen är att skriva stories för en internationell publik och skapa något nytt, utifrån ett feministiskt mångfaldsperspektiv.
-Jag vill motverka vitheten inom filmen. Den manliga blicken har ju skapat alla genrer. Om det skulle bli så att jag skulle skapa en egen genre skulle det vara det mest fantastiska som någonsin har hänt.

INFORUTA
Namn: Johanna Pyykkö
Född: 1984
Bor: Göteborg
Familj: Ja

TEXT: KATARINA ANICIC
FOTO: NINA SINKKONEN