Göteborgssonen och sverigefinländaren Frans Huhta-Karlsson har aldrig känt sig hundraprocentigt svensk. En bortglömd resväska med dagböcker och fotografier som tillhörde hans finska mamma blev en påminnelse över varför. Mammas ord från andra sidan graven lockade dokumentärfilmaren till finska Lappland och hans jakt efter arvet som flytt vann Tempofestivalens pitchtävling.


Det må låta som inledningen till en Hollywoodfilm, men ibland överträffar verkligheten fiktionen. Det hände i Göteborg för tre år sedan när Frans Huhta-Karlssons storebror fann en bortglömd resväska som tillhört brödernas mamma Marja Huhta. Resväskan var full av dagböcker, fotografier, artiklar och anteckningsböcker, fragment av ett liv som blev för kort och vars slut lämnade två unga pojkar utan mamma.

– Efter att ha läst hennes dagböcker började tankarna flöda kring vem hon var. Jag kände henne bara som barn och just den här tanken om vem hon var och var hon kom ifrån, vilket var norra Finland, är något som jag har haft i bakhuvudet länge.
Frans Huhta-Karlsson berättar att han aldrig riktig har känt sig hundraprocentigt svensk, att arvet från mamma och det andra landet alltid har funnits där.
– Jag har aldrig kunnat sätta ord på den här känslan, den har alltid varit närvarande utan att jag har kunnat konkretisera det hela… det faktum att jag är halvfinne. Och det är mycket det som den här filmen handlar om.

Filmen som Frans hänvisar till är en dokumentärfilm som han började arbeta med för drygt två år sedan tillsammans med Oskar Sjödin och Jonas Söderqvist i kollektivet Marionettfilm och som nyligen vann Tempofestivalens pitchtävling.
Arbetet med filmen förde Frans till mammas hemtrakter, den lilla byn Tervola i norra Finland. Utan att kunna ett ord finska, åkte han till byn med sin filmkamera. Han fann släktingar och hittade gården där hans mamma växte upp och som auktionerades ut när familjen Huhta flyttade till Sverige i början av femtiotalet.
– Min moster berättade att de auktionerade ut hela hushållet. Auktionen hölls på gårdsplanen och hon blev förbannad för att de sålde hennes skidor, skrattar Frans.
– Hon fattade inte varför hennes föräldrar inte berättade vart de var på väg och vad som skulle hända. De sålde allt och flyttade, det var det totala uppbrottet

Familjen Huhta hade band till Sverige sedan tidigare. Som sjuttonåring var Frans morfar stationerad vid fronten under fortsättningskriget medan hans yngre bror skickades till Sverige som krigsbarn.
– Efter kriget var norra Finland ödelagt, det var fattigt och morfar, som hade en naturlig kontakt till Sverige tack vare sin yngre bror, lockades av tanken om Sverige.
Morfar och mormor Huhta och familjens tre döttrar lämnade finska Lappland för Östgötaslätten och bosatte sig utanför Motala, där Frans morfar började jobba som bonddräng. Frans mamma Marja flyttade senare till Göteborg där hon träffade Frans pappa.
– Mamma arbetade först som undersköterska på Sahlgrenska men utbildade sig senare till träsnidare och konsthantverkare och försörjde sig som träslöjdlärare.
Frans var tio år gammal när Marja tog sitt liv. Förlusten förde med sig ett tomrum, ett glapp till den finska identiteten.
– Den här filmen kommer bli en resa genom Finland där jag undersöker glappet till både Finland och till morsan. Vad är Finland för land? Finns det något typiskt finskt? Och hur spelar ursprunget in på en själv? Jag har i det där glappet konstruerat en finsk identitet som jag inte vet om den överensstämmer med verkligheten. I Sverige vet vi väldigt lite om Finland och Finlands historia samtidigt som det finns väldigt många sverigefinnar här som har hjälpt till att bygga den svenska välfärden. Jag upplever att de inte syns tillräckligt i den svenska historieskrivningen, säger han.
Frans, som till vardags arbetar som fotograf och redigerare (nu på Uppdrag Granskning på SVT i Göteborg) fortsätter sitt sökande direkt efter Tempofestivalen. Han skall filma i Karelen och börjar vid floden Svir, där han morfar var stationerad under kriget.
– Morfar berättade helt fasansfulla berättelser på äldre dagar. Vi satt i bastun och som ung upplevde jag historierna som spännande, men samtidigt kändes det helt otroligt att det var så nära, att ens morfar sitter där och berättar om sina upplevelser från kriget.
Frans berättar att relationen till Finland har vuxit sig starkare under arbetet med filmen, men att han fortfarande inte har löst gåtan kring det finska.
– För mig var morfar ärkefinnen. Han älskade sin bastu. Han var snickare och byggde hus ett antal gånger i Motalatrakten och det var alltid bastun som byggdes först. Och det var i bastun som han blev personlig på ett sätt som han inte var annars. Det finns många fördomar om finnar och jag har själv färgats av dem. Jag ger mig ut på den här resan med en ganska naiv inställning om att hitta sanningar, men det är sökandet i sig som är det viktiga.
TEXT: Sanna Posti Sjöman
FOTO: Ariel Gonzalez

FRANS HUHTA-KARLSSON
FÖDD: 1982
BOR: Stigbergsliden, Göteborg
FAMILJ: Sambon Elin
YRKE: Dokumentärfilmare samt fotograf och redigerare på Uppdrag Granskning på SVT.

FAKTA TEMPOFESTIVALENS PITCHTÄVLING
Tempofestivalens pitch-tävling som går ut på att presentera en dokumentärfilmidé muntligt samt med hjälp av en tre minuter lång trailer. Prisbeloppet är 75000 kronor.

11Frans