Surunmaas sprillans nya platta: “All roads lead south from here” släpptes igår med pompa och ståt i Göteborg. Bandet firade släppet med en spelning på Stadsteaterns Foajébar och innan spelningen visades även dokumentärfilmen “Homesick” av Alexandra Lind, Henric Strahl och Surunmaas frontman Per Viktor Fors Mäntyranta på Bio Roy. Vi snackade med Mäntyranta om den nya plattan, dokumentärfilmen, och Tornedalen, såklart!

BERÄTTA OM ERT NYA ALBUM, “ALL ROADS LEAD SOUTH FROM HERE”!
Jag och Anders har jobbat med den här skivan till och från i två år, och därför så känns det otroligt befriande och roligt att den äntligen får se dagens ljus. Den spelades in i en gammal sparkfabrik utanför Växjö som numera huserar en studio vid namn Racetrack Studio, huset ligger väldigt ensligt och avsides så det passade oss perfekt!

DU ÄR FÖDD I PAJALA, MAN FÅR ANTA ATT DE ALLRA FLESTA VÄGARNA DÄRIFRÅN LEDER SÖDERUT
Jo, det är sant att många vägar leder söderut från Pajala, men det är dock inte därifrån som inspirationen till namnet är hämtad. Ända sedan Surunmaa startade 2006 så har jag i mina texter försökt beskriva mörka och, ska man säga, svåråtkomliga platser och sinnesstämningar. Titelspåret handlar om hur man kan offra allt för någon, till den grad att man inte längre hittar hem eller vet vem man är. Jag tyckte att metaforen, att vara så lång norrut och så lång bort man bara kan komma, passade bra för den berättelse som jag ville berätta.

HUR SKULLE DU JÄMFÖRA DETTA ALBUM MED ER TIDIGARE MUSIK?
På ett sätt så tror jag att musiken känns bekant, samtidigt som vi kommer med något helt nytt. Ljudbilden är betydligt mycket större och skränigare, och vi har tagit god tid på oss att jobba fram stora arrangemang och körsektioner. Samtidigt så bottnar musiken i liknande musiktraditioner som förra plattan och inspirationen har hämtats från såväl Finland som USA. En sak som är helt ny är att jag för första gången har börjat använda mig av meänkieli och finska i mina texter, visserligen ganska lite men ändå.

BOR DU I TORNEDALEN NUMERA?
Jo jag flyttade tillbaka hit förra året efter många år i Göteborg och bosatte mig på den finska sidan av gränsen. Jag trivs väldigt bra med mentaliteten här uppe.

DIN PAPPA ÄR SVENSK OCH MAMMA ÄR FINSKA, HUR HAR DEN SVENSKA RESPEKTIVE FINSKA MUSIKEN PÅVERKAT DIG SOM MUSIKSKRIVARE OCH ARTIST?
Det är jättesvårt att svara på. Jag tror att alla musiker som växer upp i svenska Tornedalen på något sätt blir influerad av både svensk och finsk musik, och jag tror kanske att vi mer än andra delar av Sverige har en fallenhet för sorgesamma mollmelodier. Sen handlar det mycket om hur man vill ta vara på det. För egen del så har jag sedan barnsben gillat tango, rautalanka och till och med iskelmä, samtidigt som min stora musikaliska kärlek alltid varit country och blues. Surunmaa kan man säga uppstod som ett försök att sammanföra dessa traditioner.

HUR SER DET UT PÅ TURNÉFRONTEN I ÅR, VAR KAN MAN SE ER LIVE?
Vi turnera i Finland och delar av Sverige framåt sensommaren. Det finns också planer på andra spännande utflykter, men ingen som ännu är så konkret att jag kan gå ut med det.

DU HAR PLUGGAT ANTROPOLOGI VID GÖTEBORGS UNIVERSITET, PLUGGAR DU FORTFARANDE ELLER ÄR DU KLAR MED STUDIERNA?
Jag har lite kvar, men är snart i hamn.

DU ÄR ÄVEN AKTUELL MED EN DOKUMENTÄRFILM OM DIN MORFAR, DEN LEGENDARISKE SKIDÅKAREN EERO MÄNTYRANTA. VARIFRÅN FICK DU IDÉN TILL DOKUMENTÄREN?
Jag hade länge funderat på att morfars berättelser och livshistoria borde dokumenteras på något sätt, men det var först när Alexandra Lind och Henric Strahl kom in i bilden som bitarna föll på plats. Alexandra är en extremt duktig filmare medan Henric är en mästare på ljud, och båda har lång erfarenhet av att driva kreativa projekt. Utan dem så skulle det här projektet aldrig ha blivit av.

HAR DU ÄRVT INTRESSET FÖR SKIDÅKNING FRÅN DIN MORFAR?
Intresset ja, men inte talangen! Det blir lite besvärligt när man har en sådan kluven etnisk identitet som jag ändå har, och jag vacklade längre fram och tillbaka mellan om jag skulle heja på Finland eller Sverige. Den här säsongen bestämde jag mig för att istället heja på norr, och det gick betydligt mycket enklare när man kunde glädjas åt både Charlotte Kalla och Sami Jauhojärvi.

surunmaa

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Peter Pousard